Jag var sommarnatten.

Allt var stilla då.

När jag gick genom den ljumma natten.

Det enda som hördes var mina skor mot asfalten,

och mina andetag.

Min lilla sida av världen låg i djup sömn.

– Alla –

utom jag,

som det verkade.

Jag kände livets sårbarhet och storhet,

dess tvivel och tillkortakommanden.

Var jag på väg ifrån eller till?

 

Ett magiskt, vitt dis letade sig fram på ängarna.

På ängarna som då,

precis som nu,

omger den lilla platsen

jag kallar hemma.

Jag såg det,

jag tog in det.

– Det kändes.

 

Jag var sommarnatten.

Så flyktig,

men påtagligt närvarande.

Så vacker.

Men lika ovetandes om det,

som sommarnatten om sig.

 

 

 

 

Att leva med tvång

Tvång är omfattande och komplicerat. Lever man med tvång, så tror man mer eller mindre på sina tvångstankar och gör tvångshandlingar för att minska ångesten som tvångstankarna ger.

Det finns människor med OCD som i princip inte går att behandla eller hjälpta. Det är de som har extrema begränsningar i att se deras tankar eller handlingar som överdrivna. De tror på fullaste allvar att de t.ex. kommer bli förgiftade och dö om de inte skurar sitt hus tre gånger varje dag. De kan tro att de kommer förlora allt de äger och har om de får in något i sitt liv som har med siffran 3 att göra och undviker därför siffran 3 till varje pris. De skulle aldrig kunna befatta sig med något som innehåller siffran 3, vare sig det är antal, storlek, mått, pris eller något annat. Och oavsett vad någon säger eller gör så kommer de aldrig tro på att siffran 3 är ofarlig. De kommer inte kännas vid eller acceptera sin sjukdom. De kommer för evigt leva i det mentala fängelset, där verkligheten är skruvad och farlig.

Jag har den här sjukdomen. Men jag har haft den extraordinära turen att inte tillhöra den kategorin som nästan är bortom räddning. Jag visste att mina tankar och handlingar var överdrivna, men ändå trodde jag på dem så pass mycket att jag inte vågade sluta. Jag ville inte riskera något, om det skulle visa sig att de stämde trots allt.

Det finns fem olika grupperingar eller områden inom sjukdomen. Jag har 4 av dem. 4 individuella områden som måste behandlas vart och ett för sig. 4 områden som ständigt malde i mitt huvud, dag som natt. I drömmar och i vaket tillstånd. Inte under några omständigheter upphörde det. Det blev aldrig tyst eller lugnt. Som att vara jagad av något osynligt som inte går att få tag på. Jag visste att något var fel, men jag förstod verkligen inte vad det var.

Jag var ångest. Ångest var jag. Kunde det finnas något annat?

Oavsett vilket tvång man har, om det är t.ex. städ, tvätt, symmetri eller något annat så är det lätt för andra att se till, eller hänga upp sig på själva handlingen som görs. För att hjälpa kan man säga ”det gör inget om det är stökigt, jag tycker om dig ändå”. Det vet man. Det vet jag. Det är det att städningen står för något, det är en ångesthantering, och så länge man håller på med sina tvångshandlingar så hålls ångesten under schack. Så fort man slutar slår ångesten med full kraft. Det är det man tror ska hända om man inte utför sina tvångshandlingar som är problemet. Eller det man vet händer, att ångesten och tvångstankarna börjar mala och vandra genom kroppen.

Man försöker ju bara skydda sig själv och andra! Varför kan inte alla bara förstå det?

I en OCD-värld är logiken skruvad. Det går inte att förstå hur andra tänker. Hur de kan ta så lätt på allt. För någon som lever med OCD kan allt upplevas som farligt. Allt. Några smulor på golvet, en lampa, en stol, vatten. Allt du kan se och föreställa dig. När OCD:n växer krymper livsutrymmet. Valen, bestämmanderätten, kontrollen av impulser försvinner. När man tror att man kontrollerar allt har man inte längre någon kontroll.

Som en robot.

För robotar är styrda ni vet.

Men det finns en väg ut. Och det är på den jag faktiskt har kommit en ganska bra bit framåt.

En cykeltur.

Jag vet att jag vill åka dit. Jag vill känna det kalla vattnet, omsluta mig och hela min själ. Jag vill känna lukten, vinden och se på det oändliga som får mig att känna mig precis sådär liten som jag känner mig just nu. Jag vill att det stora inom mig ska få kontraster, blandas upp med den överväldiga värld som omger mig, och dig.

Så jag sätter mig på cykeln. Med solglasögon som tonar ner intrycken och med musik i öronen. Visst är det läskigt. Läskigt.

Och jag cyklar. I solen, med vinden i håret och allt det jag drömmer om. Jag andas frihet och mitt eget val. Jag kunde ge mig av! Det gick. Fast tvången och ångesten ekar så ekar det ganska tomt i denna stund. De ska inte få stoppa mig nu.

Jag cyklar tills jag kommer till grusvägen. Där hoppar jag av cykeln och går den sista biten. Jag känner den välbekanta doften av hav och jag ser nästan bara blått. Himmel som möter hav eller hav som möter himmel. Men det gör detsamma. Under skorna knarrar gruset och i bröstkorgen bultar mitt hjärta. Jag lever.

Jag tvekar.

Men jag fortsätter.

Det finns maskiner därute. De jobbar för att göra det fint. Två damer sitter i det höga gräset med näsorna mot solen. De vinkar till mig när jag kommer. Jag vinkar tillbaka och det känns ganska fridfullt.

Jag parkerar cykeln och frågan om vad jag ska göra sen går runt i huvudet. Jag går lite fram och tillbaka. Lämnar skorna, går tillbaka och tar skorna på. Lämnar mobilen, går tillbaka med nycklar.

”Frustration i beslutsångestens grepp.”

Va fan. Jag lämnar skorna, tar mobilen och går med bestämda steg ut mot udden. Jag måste se hur långt jag kan gå, nu när det är lågvatten och allt. Det är hemskt mycket fågelbajs på stigen. Så jag går i vattnet. Det är sjögräs där. Så jag hoppar lite mellan stenar och vatten, gräs och stig. Vattnet känns ljummet och vinden likaså. Jag andas djupt och slappnar av.

Jag kommer nästan ändå längst ut. Det sitter en fågel där och skriker. Det ser ut som den har ett litet bo där, så jag vågar inte gå längre. Jag stannar 10 m från änden, änden av den värld jag lever i. Jag tittar och andas. Det finns inget här att värdera eller tänka om. Jag bara tar in och ser, hör på allt det vackra. Detta ställe som tillhör mig, och alla andra.

Jag bestämmer mig för att ta vattenvägen tillbaka. Det går bra. 20m från målet blir det plötsligt fullt av sjögräs.

”Panik”.

Hjärtat som bankar, pulsen ökar, paniken bubblar. ”Tänk om, tänk om, tänk om!!” Jag kan inte se botten. Jag måste gå ändå. Jag vill kräkas och skrika. Men det händer inte. Det som händer är att jag fokuserar och går ändå. Trots att hela mitt inre skriker åt mig att vända om, hoppa upp på säker land.

Jag når mitt mål, bryggan. Går upp, och går i vattnet igen där det är fint. Havet är kallt och jag måste andas ganska djupt. Jag dyker i. Det är skönt. Jag är där. Jag är fri.

DSC_8988

Vem bestämmer om det är en snygg eller farlig lampa?

Som ni kanske läst om i tidigare inlägg så håller jag på med KBT, eller ERP behandling just nu. Behandlingen går ut på att jag ska exponera mig för det jag upplever som obehagligt och sedan inte göra några tvångshandlingar för att lindra ångesten som uppstår.

Det finns fyra olika typer av tvångshandlingar:

  • Undvikande (Alltså att man t.ex. inte går i närheten av det man tycker är obehagligt, struntar i att göra det osv.)
  • Be om försäkringar (Man får alltså inte fråga någon annan om det man gör är dåligt, farligt, hemskt osv.)
  • Förklaringar (Man får heller inte förklara det som sker för sig själv eller någon annan för att det ska kännas bättre).
  • En faktisk handling (Att man t.ex. börjar städa, tvätta händerna eller något annat i ångestdämpande syfte).

Jag ska berätta för er om en sak jag jobbat med en tid. Ni ska t.o.m få se en bild:

IMG_5174

Japp, där står den! Min lampa som är en av de olika (tusen) sakerna jag känner en rädsla, eller kanske t.o.m en skräck inför.

HUR kan man vara RÄDD för en lampa?

Ja, hur kan man?

Den här lampan köpte jag på en loppis för flera år sen. Eller lampfoten rättare sagt. Jag tyckte den var så himla fin. Jag hittade den perfekta lampskärmen till också, så det kunde ju inte riktigt bli bättre i min värld. Tills ocd:n satte ner foten.Typ.

Och här kommer splittringen som hela tiden uppstår, när man kämpar med denna sjukdomen.

Jag tänker att det är en snygg lampa. OCD-hjärnan säger att den är farlig. Vem bestämmer då?

Jo ända tills jag började med min behandling har OCD:n fått bestämma. Det har varit en farlig lampa. Så farlig, att den bara får vara på i korta stunder när vi är hemma. Och det är alltid en vuxen som måste dra ur eller sätta i kontakten, om man skulle råka få en elstöt just då. Och sladden, ja den måste alltid vara urdragen! Alltid! Annars kan ju lampan börja brinna. Tänk om den skulle! Eller explodera, för man kan ju inte lita på gamla lampor, det vet ni väl? De är ju i princip en potentiell livsfara, eller vad säger ni?

Kanske inte?

Nej, precis. Kanske inte. Det är ju faktiskt lite galet att tänka så, ganska komiskt när man tänker efter. Men i mitt huvud – inte så roligt.

Men hur gör man då? Hur kan man tänka när ena sidan av hjärnan säger att lampan inte är farlig, men ändå inte riktigt kunna lita på det till 100%? Är det möjligt att ändra det sättet att tänka på? Räcker det inte bara med att någon säger att det inte är farligt?

Nej. Men tänk om det vore så enkelt! Jag måste lära om….

Jag måste träna. Träna på något enkelt först, som att ha sladden i. Sen kommer det sjukt läskiga, att åka iväg när lampan är på! Åka.iväg.när.den.livsfarliga.lampan.är.på. Jag får inte strunta i att göra det, fråga om det verkligen är ok att göra så eller spekulera i logiska resonemang och förklaringar att sannolikheten minsann inte är så stor att…. eller tvångsmässigt städa, plocka, organisera eller något annat.

Så jobbigt det var, eller är! Tänk dig att du skulle göra något superläskigt. På en skala från 1 – 10, något du skulle skatta till 9 på den skalan. Och sedan göra det, dag efter dag, tills rädslan blev mindre och mindre, tills den nästan försvann. Att kämpa med något så obehagligt som å den andra sidan är så skrattretande löjligt. Ilskan, över att vara så rädd för något så ofarligt. Frustrationen.

Men tillslut glädjen! Efter kanske 20, 30 exponeringar.

När jag bestämmer, att det inte är en farlig, utan en jäkligt snygg lampa som kan stå på hela dagen om jag så vill.

Och jag står ut med att inte veta vad som kommer hända med den där jäkla lampan! Kanske bränner den ner hela mitt hus? Ja, då får den väl göra det då! Hellre det, än att jag går runt och är rädd för den där lampan hela tiden. Eller inte går ut för att tvättmaskinen är på, eller måste åka hem och kontrollera att inget, inget, inget har hänt med mitt hus när jag varit borta. Den gnagande, ständiga oron. Rädslan. Att någon kommer skada sig. Att det var mitt fel.

Även om rädslan och ångesten över just den där lampan är något som ebbar ut, så kan den ändå komma tillbaka och slå till när jag minst anar det. Men att veta att jag har klarat det, hjälper mig att klara det igen.

Och igen.

Och igen.

 

Om svårigheten i att göra bra saker för sig själv när man inte mår bra.

Det är säkert enkelt att fundera och tänka på lösningar över vissa saker, när man vet att någon inte mår bra. Personen man känner som mår dåligt av olika anledningar kanske ligger hemma och knappt kan stiga ur sängen, kan inte glädjas, jobba eller göra andra vardagliga saker. Kanske du har föreslagit någon som mår dåligt att ni kan hitta på något men att den personen inte vill (läs orkar). Kanske tänker man något i stil med:

”Nu måste hon tänka på sig själv”

”Hon behöver komma ut och göra roliga saker, att det ska vara så svårt!”

”Han behöver göra något för bara sig själv och ingen annan”

”Det är hög tid att han unnar sig något själv!

”Varför kan hon inte glädjas åt det hon har? Så otacksamt!”

För om personen bara gjorde, något i stil med det där, så skulle allt bli bra. Eller? Hur svårt kan det vara att bara rå om sig själv lite?

Jag tror det är känslan av maktlöshet som talar. Det är så otroligt frustrerande och oroande med människor som är sjuka på insidan. Och det ter sig ju ganska logiskt att bota mörkret med ljus, eller hur? En heldag på spa eller något annat mysigt. För visst skulle det väl vara enkelt och skönt att bara göra lite bra saker för sig själv och sedan bli bättre!

Jag trodde nog, en gång i tiden, att det var ungefär så det fungerade. Innan jag lärde mig att det var långt mer komplicerat och svårt än jag kunde ana. Det är klart att lösningen ligger däri, att göra bra saker för sig själv. Men vägen dit är otroligt lång och svårvandrad! Att göra något bra för en själv i en timma kan kännas som ett bestiga Mount Everest! Typ.

Jag ska utgå från mina erfarenheter och försöka förklara hur det här skulle kunna komma sig. Det stämmer säkert inte för alla, men för mig gör det det.

När man mår dåligt så påverkas livet i olika aspekter. Om man är nedstämd/deprimerad och har mycket ångest under en längre tid drar man sig tillslut för att göra vissa saker. Hjärnan och tankegångarna snurrar in sig och blir en negativt, nedåtgående spiral som blir svår att komma ur tillslut. Det kan kännas som att inget är roligt, att ingen tycker om en eller att alla är ute efter att såra/vara taskig mot en, att allt är jobbigt och det mesta känns mer eller mindre meningslöst. Man slutar helt enkelt att göra bra saker för sig själv. Man kanske inte tycker man är värd eller förtjänar något bra. Visst är det hemskt!? Men sant. Och det värsta är att man många gånger inte är medveten själv om att man är i en sådan snurra. En depression bryr sig inte det minsta om man lever det lyckligaste livet i världen! Den kan komma ändå. Och det har vare sig med brist på tacksamhet eller repsekt inför livet att göra. Man kan välja att tänka positivt, men om en depression har satt klorna i en, så hjälper inte positiva tankar! Man kan tänka dem, men de ekar tomt.

Tillslut går det så långt att man kanske inte orkar mer och förstår att man behöver hjälp. Eller så vädjar någon annan om det. Och så hamnar man där, i slutenvården, i öppenvården eller i någon slags sjukskrivning beroende på hur ens situation ser ut.

För mig blev det slutenvården. Och man kan se det som en nollställning. Man plockas bort från sin familj och hemmiljö, sina saker, sina måsten, ja sitt liv helt enkelt. Och så får man ett rum, en säng, ett bord och en stol och en toalett. Mat flera gånger om dagen och en massa bra personal att prata med dygnet runt. Sen är det inget mer. Inga intryck, bara en helt nollställd miljö, med andra i liknande situationer. Och låt inte tankarna skena iväg nu!

”Inga människor som springer runt nakna eller med tvångströjor, galler, nycklar och vaktpersonal. Utan helt vanliga människor, som helt enkelt inte mår bra”.

Typ som när man ska transformera en dator. Man tar bort allt, för att sedan plocka in igen, lite i taget. Och helst då inte de saker som gjorde att datorn behövde transformeras, eller att människan behövde nollställas. Förstår ni hur jag menar?

Man får en chans att börja om. Alla har ju olika behov, men som för mig var det bland många saker hjälp att diskutera det som varit och hjälp att starta livet och tankarna på ett bättre sätt en det jag hade innan. Då ska man försöka att ”bara vara” och förhoppningsvis göra några bra saker för sig själv. Och det är ju fint! Så för mig kom det tillslut en dag när jag gjorde något ”bra” för mig själv. (Och nu menar jag som i bra för bara mig och endast mig, inte bra för någon annan eller tillsammans med någon annan. Jag har gjort många bra saker tillsammans med andra! Så ingen blir ledsen nu, hehe).

”Kändes inte det fantastiskt då?” Kanske ni undrar.

Jo.. Visst. En stund. Så länge det varade. Sen kom det där, förfärliga, som jag inte riktigt hade förstått. Det otäcka, mörka, obehagliga.. den där…

”Straffångesten”.

Som jag kallar den. Men vad är det och varför då?

Ja, det kan man ju undra. När man levt länge i ett deprimerat tillstånd så blir det normen för ens mående. Det är det man blir van vid och på det sätt man ser och upplever det som händer. Man blir van vid att må dåligt och inte göra bra saker för sig själv. Det utvecklas en ”mörk” sidan inom en. Som med tiden får en egen röst. Så när man då gör något som är bra för en själv, och försöker att inte påverkas så mycket av negativa tankar så är det som att den ”mörka sidan” inte alls håller med om att man borde göra det. Man får panik och blir sjukt obekväm med att göra något bra. Man får straffångest som i sin tur försöker dra ner en igen, till det mörka. För på något sätt har det blivit stället man ska vara på! Det är där man har sin plats!

Tänk er själva! När ni ska göra något ni är ovana vid, eller obekväma med. T.ex. om ni skulle få i uppdrag att berätta en historia inför 400 personer som ska ta 15 min. ”Nej för guds skull”, tänker du. Och så säger någon, ”Det här kommer vara så bra för dig! Det har hjälpt mig jättemycket! Kom igen nu! Det är inte alls farligt! Varför kan du inte bara göra det!!???”.

”För att du är obekväm?”

Och precis samma blir det för personen som mår dåligt som ska börja göra bra saker för sig själv. Det är obekvämt och man kan inte bara börja göra saker hit och dit. Man måste gå sakta fram, i små steg som tillslut leder till målet.

När jag var inlagd och gjorde något bra första gången tog det 3 dagar med kraftig ångest innan det släppte helt. 3 dagars ”straffångest” för 15 minuter av godo. Vansinne! Jag kände att jag aldrig mer ville testa det igen. Och jag förstod varför jag hade slutat göra bra saker för mig själv, när det blev sådär jobbigt. Men vet ni vad det fina och det hoppfulla är i all denna röra?

”Det blir bättre.”

För på samma sätt som man kan vänja sig vid att må dåligt, kan man också vänja sig vid att må bra. För ju mer man utsätter sig för det som känns obehagligt, och står ut med den mörka sidan som sliter och drar, destå mer krymper den där ångesten. Det är som att det ljusa tillslut bryter igenom och tvingar mörkret åt sidan. Nu kan jag ha det bra i flera dagar innan ångesten slår till.

”Inte minuter, utan dagar!”

Om någon du känner har svårt med detta. Hjälp till att dela upp vägen till det din vän längtar efter. Försök att drömma tillsammans. För ibland kan även det vara svårt, det ska gudarna veta. Det är tacksamt med vänner som har högsta betyg i att drömma!❤

Det är svårt att göra bra saker för sig själv när man mår dåligt. När ångesten ställer upp galler som känns omöjliga att bli fri ifrån. Men oavsett vilka galler man än kämpar med, så finns det en väg ut. Kanske inte så enkelt som en dörr med öppet lås och handtag. Men någonstans finns det ett litet kryphål. Och om man får hjälp och stöd så kommer det där lilla hålet bli större och större. Och sen tillräckligt stort för en liten människa att krypa ut ——> —->——–>——>——->——–>———>——->—->—>

Till det fria valet och det man verkligen vill.

 

DSC_8756

/Cecilia

Om att leva och glädjas, även när det är svårt.

Det var en eftermiddag i solen. Vi var själva hemma, jag och de små gossarna, och vi satt på en filt i gräset och pratade lite. Levi ställde sig upp. Jag kunde se att han kommit på något som han gillade. Han rusade in i huset, och jag visste inte riktigt vad han skulle göra där. Men jag valde att vänta en stund och satt kvar på filten med Julian. Även om det är jobbigt för mig att släppa honom ur sikte, så satt jag kvar.

Ut kom han efter en liten stund. Med tre glassar i famnen. Han var så nöjd och stolt över sig själv när han omsorgsfullt delade ut varsin glass till oss alla. Jag hade inget papper där ute, eller några handdukar att torka med. Och jag gick inte in för att hämta några heller. Jag struntade i det.

När ett- och tvååringar äter glass blir det ju lite kladdigt. Glassen var överallt! Och båda två skulle sitta hos mig, och klappa på mig med sina små glassiga händer. De var glada, och det gjorde mig glad. De njöt verkligen av stunden. Jag bytte inte deras kläder sen, eller mina. Det fick vara så.

Lite senare började de bli trötta. Jag satte dem i den gamla dubbelvagnen från 80-talet i något slags grått fuskinnsmaterial. Solen sken fortfarande. Vi gick på en liten promenad. Ljuset ute lyste upp deras hår som stod rätt upp och åt alla håll p.g.a glassen. De hade inga skor heller, och fötterna var fortfarande lite sandiga och jordiga efter leken i sandlådan, för att inte tala om kläderna alla hade. Men jag struntade i det också, när jag gick upp mot vägen. Jag tittade på de små gossarna, som bredvid varandra började prata och skämta på sitt sätt. De gjorde ljud till varandra, som de sedan skrattade åt så de nästan kiknade.

De var högst nöjda med livet. Jag såg det. Och det gjorde mig nöjd.

När vi kom tillbaka till huset klippte grannen gräset. Detta kunde ju inte gossarna missa. Levi hämtade sin trehjuling med några pinnar på flaket och Julian följde efter. Sist kom jag. Som bara gick efter och njöt av skådespelet. Ut på grusvägen bar det, där de båda stannade upp och tittade med största intresse på gräsklipparen som körde fram och tillbaka. Julian tog upp sin lilla hand och vinkade. När grannen vinkade tillbaka log han stort. Och jag med.

De började samla sten att lägga på det lilla flaket till trehjulingen. Levi kastade dit och Julian plockade bort, vilket givetvis ledde till frustration hos den äldre gossen. Levi ville springa till andra sidan grusvägen, och han ville ha sin kusin med sig.

-Hom, hom Dulan!! Skrek han.

Julian tog några försiktiga steg ut på grusvägen, men det gjorde för ont i fötterna. Så han kröp upp i min famn istället. Då kom Levi på att de kunde hoppa mellan A-brunnarna som ligger där. Det var Julian helt med på, och båda ville att jag också skulle komma och skutta. Jag var så trött och faktiskt ja, illa till mods av att bara se A-brunnar. Men jag skuttade upp ändå. Och när de började skratta, skrattade också jag.

Jag skrattade. Jag levde och kunde glädjas av livet, även om det är svårt för mig just nu. Men de där små gossarna, smutsiga från topp till tå, de är en del av mitt liv. Och den delen tillsammans med dem, där glädjen blir viktigare än tvånget, är den delen som ska växa sig större och större. Tvånget, ångesten rädslan och oron, klart den fanns där! Nästan ständigt närvarande. Men det var inte den primära känslan. För jag gav inte efter inför den. Jag lät det passera i mitt huvud, men jag kuvade mig inte inför det.

För det var två små gossar och jag. I sommarkvällen, i leken med pinnar och stenar. När livet inte kunde bli mer avskalat eller enklare. När små barfotafötter mötte gräset och glädjen var oändlig. När små stenar som legat sen urminnes tider, var det mest intressanta som någonsin kunde ha funnits.

Det var där; precis där i det lilla som det stora hände. Det stora.

Att jag bara var. Som jag inte hade gjort annat i det liv som har kantats av tvång.

Men det är en ny tid nu. ”Det är min tur nu, vinden har vänt”, som Petter sjöng en gång i tiden.

IMG_4815