April

Är du som jag var var?

April.

Med ditt tveksamma, osäkra sinne.

Du både vill och inte vill.

Förvirrad.

Ibland skiner du så starkt och överväldigande i ögonen. Så intensivt att solglasögonen behöver dammas fram ur sina gömmor. I nästa stund blir du obönhörlig och blåser  värmen ur kroppen och lämnar ett grått vakuum efter dig. I bland färgar du det gröna vitt, och lika snabbt är det vita borta igen. Som att det aldrig funnits.

Har du alla, eller har du ingen?

Har du lite av det som var och en vill ha, eller allt av det som ingen vill?

Du framkallar allt, här. Kanske vill du bara känna att du lever? Kanske kan du inte kontrollera det.  Men du lämnar ingen oberörd.

Du har det soliga, varma, kalla, dimmiga, isande, blöta, torra och frodiga.

April.

Jag känner dig. Jag har känt allt det du demonstrerar. Och jag vet att du längtar.

Du längtar så innerligt efter den tid då allting stannar upp men samtidigt exploderar och blir vackert.

April,

jag vet.

Det enda du vill är att det ska bli vår.

Ångesthantering

Ångesthantering är ett svårt begrepp som tagit mig ganska lång tid att förstå mig på. Innan jag fick hjälp, visste jag inte vad ångesthantering var. Jag vet att jag jämförde ångestvärk med huvudvärk, och trodde rätt och slätt att man kunde få några piller som fick ordning på allt igen. Jag trodde att ångesten, likt huvudvärken, skulle försvinna om man tog en tablett.

Läkaren som ordinerade ”vid behovs mediciner” till mig förklarade tydligt att dessa inte var någon långvarig lösning. Jag förstod inte vad hon menade! Så det gick några veckor. Och varje gång ångesten började torna upp sig tog jag en tablett, och så var ångesten i princip borta, helt fantastiskt!

Eller inte. För ju mer tabletter jag åt vid behov, destå mer kände jag att jag behövde dem. Och när effekten började gå ur kroppen, så stod ångesten där, lika iskall och illvillig som förut. Och det enda jag kunde göra var att be om fler tabletter. Och sedan började allt om igen.

Jag började förstå vad läkaren menade med att den här typen av medicin inte fungerar i längden. Den här medicinen mildrar, eller stoppar inte ångesten. Den pausar den. Och under den ”ångestfria” tiden gjorde jag sådant jag inte brukade göra annars. Som att prata med andra om mig själv, strunta i att tvätta händerna särskilt noga, ta på olika saker som andra hade tagit på. Detta gjorde att ångesten blev ännu värre när effekten av medicinen släppte.

Det var då som ångesthantering kom på tal. Jag fick en lista på saker jag kunde göra när ångesten slog till. Exempel på vad som stod på listan:

  • Färglägga
  • lyssna på musik
  • lära in texten till en låt
  • duscha i kallvatten
  • spela spel…..osv.

Jag tyckte det var det TÖNTIGASTE jag någonsin läst. Skulle jag FÄRGLÄGGA när jag fick panikångest och inte kunde röra mig?? Vilken IDIOT hade kommit på det?

Jag trodde att jag behövde komma underfund med den exakta anledningen till varför jag hade ångest, och sen skulle ångesten släppa. Med andra ord blev det extremt mycket grubblerier hit och dit och helt sjuka analyser och resonemang.

Missförstå mig inte. Det är bra att fundera över anledningen till varför man får ångest. Men ingenting man bör grotta ner sig i allt för mycket. När man vet varför så vet man, punkt. När ångesten väl kommer sedan, och ångesten är ju en känsla, så gäller det att försöka hantera den så att känslan av ångest inte får övertag.

Jag skulle vilja beskriva ångesthantering som att byta fokus. Och då helt plötsligt, blir det helt logiskt att börja titta på den där listan och fundera över vilken punkt som verkar bäst att göra. Jag minns att bland det första jag prövade var att rita raka streck på ett papper. Jag minns att jag grät, för ångesten var så intensiv. Tårarna trängde fram i ögonen, och rullade ner för kinderna. Min kropp skakade och handen styrde inte riktigt som jag ville. Jag blinkade och tvingade mig själv att fortsätta rita streck. Det var så ansträngande att jag var tvungen och gå och sova efter det.

Jag upplevde inte att ångesten försvann direkt, efter de första försöken. Det tog flera månader med sådana här fokuserade övningar innan jag kände någon lättnad. Det jag gjorde som ångesthantering förändrades över tid. Efter ett halvår hade jag kommit fram till några saker som funkade för mig.

  • Bada i kallt vatten
  • Titta på havet
  • Iskall luft
  • Sminka mig noga
  • Fläta håret
  • Baka

När ångesten kommer, handlar det om att inte tro på det den säger. ” Du kan inte gå upp idag”, ”du kommer inte klara någonting”, ”du gör allt fel”, ”ditt liv är meningslöst” eller vad det nu kan vara. I detta läget är det bra att försöka konstatera läget och säga till sig själv:

OK!! Nu får jag en ångestattack. Vad ska jag göra?

Sedan bestämmer man sig för något att göra. Kroppen har för mig många gånger känts som bly, hjärtat har slagit fortare och fortare och ångesten har sagt till mig att jag kommer svimma om jag försöker. De gånger jag inte låtit mig övertalas då, har jag bestämt mig för något att göra och sedan gjort det. Och efter varierande tid har faktiskt ångesten lättat. Den har lättat, eftersom jag har lyckats att skifta fokus från tankarna i huvudet till något praktiskt och konkret framför mig.

Det första halvåret tränade jag också avslappning nästan varje dag i 10-20 min. (I nuläget inte lika ofta, men jag gör det). Enligt mina erfarenheter har det varit en nödvändighet för att kunna utöva någon form av ångesthantering. Man kan säga vad man vill om det, och det är jättesvårt att samla ihop sig och fokusera, men vill man bli bättre är det till stor fördel om man faktiskt tränar det här. Även om det suger och man inte riktigt kan ta det på allvar. Och det tar tid! Men för att kunna hantera starka ångestvibbar av olika karaktär behöver man tänka på andningen och hitta lugnet.

För visst skulle det vara irriterande med en person som skadat kroppen på något sätt, som vägrade kliva ur sängen och träna sig på att gå igen!? Som på allvar trodde att den skulle bli bättre bara av att ligga ner..

dsc_9075

Ett litet steg i taget, med träning på avslappning och skiftande av fokus är på det sätt jag började min långa väg tillbaka för att åter ta (en sund) kontroll över mitt liv.

 

När jag mår bra (kan jag göra vad jag vill).

Jag vaknade på morgonen. Solen hade varit borta i veckor kändes det som. Men då lyste den med sin fulla kraft. Ett rosaorange ljus fyllde rummet, det var det som väckte mig. Brevid mig låg min lilla gosse och sov. Jag lyssnade till hans andetag, och såg hans lilla bröstkorg höjas och sänkas i en lugn rytmisk takt.

En vacker känsla spred sig inom mig.

I mina tankar var det lugnt. Inget som hotade eller störde. Ingen panik, ingen ångest, ingen oro, inget mörkt på lurt. Jag tittade på de små ögonlocken jag gett liv åt. Sakta vaknade de och tittade på mig. Han log, som bara han kan. Klappade på mig med sina små händer. La huvudet på sned, sådär gulligt som jag älskar när han gör.

Vi gick upp. Han bad om frukost och tillsammans dukade vi fram det vi ville ha. Pratade om det som finns i en snart treårings värld. Traktorer, jordgubbar och dagis. Hedda, Klara och pappa. ”Vart ä dom?”

Vi lekte på golvet, med bilarna och de små gubbarna. Någon dinosaurie fick också vara med. Sen skulle den ner i sopbilen. Jag lyssnade till ljuden han gör när han kör något fordon. Med så mycket inlevelse han förmår. Med allvar i blicken och en förnöjdsamhet över att hans mamma var helt med på noterna och deltog i leken.

Efter en tid blev han trött. Jag klädde på honom varmt och satte honom i vagnen. Sen gick vi ut i den svala hösten och kände solen i våra ansikten. Började sakta gå ut mot vägen under den himmel vi alla lever under. För det var just det, att jag kände mig som en del av allt. Ingen borttappad själ som försökte hitta sin mening och plats.

Jag var bara där och då.

Jag styrde vagnen mot havet. Och jag hörde gruset som knarrade under mina fötter. Jag såg mig omkring och tog in allt det vackra som är min omgivning. Mitt hem, min plats på jorden. Mitt liv, vår stund. Jag drog upp sufletten och såg att min lille pojke snusade däri vagnen. Med filten upp till hakan.

Jag andades av havsluften, kände vinden i mitt ansikte och hår. Jag hade inte bråttom hem, för att se om huset skulle stå kvar. Jag skrämdes inte av känslan om jag kanske skulle glömt att stänga av något eller om det kanske hade blivit inbrott. Jag tittade inte bakom mig, för att se om någon följde efter. Jag var inte förskräckt över det faktum att jag inte riktigt visste vart jag skulle gå eller vad jag skulle göra efter promenaden. Jag hade inte full panik över att jag inte var hemma och städade, organiserade eller tvättade. Jag var inte rädd för vad någon skulle tycka, säga eller undra som jag mötte på vägen. Jag försökte inte på alla sätt jag förmådde fly från mina tankar eller gå igenom händelse efter händelse.

dsc_3520

 

Jag var inte rädd. Jag avstod inte från att gå. För jag mådde bra, och då kan jag göra vad jag vill.

 

 

Det tomrum som ekar i mig.

 

Det finns en tomhet inom mig. En tomhet som är svår att acceptera.

Ändå är jag fylld av den.

Jag har allt jag vill ha. Mer än vad jag kanske vågat drömma.

Men ändå ekar det så tomt, i bland.

Det tomrum som ekar i mig.

 

Vad är tomheten? Vart kommer den ifrån? Varför har den landat i mig?

Varför ska jag känna dess brännande kanter, svindlande mörker och ekande väggar?

Av tomrum.

Tomrum.

Tomrum.

 

Jag har fullt i mitt liv, av saker att göra!

Av böcker att läsa, små ryggar att klia och spilld mjölk att torka på bordet.

Av jobbet som väntar, av ställen att upptäcka, av barnens upprymda prat.

Jag har inte tid för något;

tomrum.

Tomrum.

Tomrum.

 

Jag har ingen tid, ändå så tar det tid.

Det tomrum som ekar i mig.

 

Om att ha ett intresse.

När jag blev inlagd i januari skulle jag vilja säga att jag var 100% OCD. Jag var verkligen jättesjuk och all min tid gick åt till tvångstankar och tvångshandlingar i stort sett. Jag kunde aldrig koppla bort det, inte ens när jag pratade med andra. För det var något som ständigt malde i mitt huvud och i mina tankar.

Något som kom upp ganska snabbt var frågor om mitt intresse. Vad tyckte jag om att göra? Vad ägnade jag mig åt förutom vardagssysslor och barnen?

”Ingenting”

Eller jo, jag städade ju och sorterade och läste på om olika saker bl.a. och det såg jag väl i mångt och mycket som mitt intresse. Jag borde ju gilla att göra det eftersom jag uppenbarligen ägnade hela dagarna åt det. Tyckte jag.

Men med tiden började jag förstå att det jag hållit på med inte var något ”intresse” eller alls ”nödvändigt”. Det jag hade ägnat min tid åt kallades tvång. Och det var jag tvungen att sluta med. När jag var som sjukast förstod jag inte riktigt vad ett intresse var. ”Något man kan göra bara för att det är kul?” Jag fattade ingenting. För hur skulle jag ha tid med det? När allt damm och smuts, oreda och kaos, baciller och kemikalier känns som livsfarligt, så finns det inte tid för något som är ”kul”.

Jag hade i princip ingen koncentrationsförmåga att syssla med något. Jag försökte rita, skriva lite, men allt kändes bara helt onödigt och det bara kröp i hela min kropp! Min blick drogs hela tiden mot det som var smutsigt och oorganiserat. Jag ville hellre fäktas med dammtussar istället för något annat.

Tiden gick och det poängterades många gånger om att jag verkligen skulle må bra av att göra något jag tyckte var kul, som bara var för mig. Jag började även själv kunna se hur mycket tid jag lagt på mina tvång, och känna stor sorg över att jag inte hade hittat ”min grej”. Det som jag verkligen tyckte var kul att göra.

Så i början av sommaren, efter en medicinhöjning, var det som att jag vaknade en dag och kom på att jag egentligen var superintresserad av att fotografera. Och att jag helst ville börja med en gång. Jag hade inte tid att lära mig några tekniska kunskaper. Jag ville bara ut. Träffa människor och fota.

Återigen hade jag lyckats ta kontroll över min sjukdom. Dels hade tid frigjorts från tvång och dels kunde jag verkligen känna att jag var värd det. Ett intresse. En hobby.

”För att det är kul.”

Så jag började fotografera. Det är någonting för mig, som jag gillar att göra. Det är en stor utmaning rent energimässigt, men det går bättre och bättre. Det ger mig ett litet mål och en uppgift, som jag faktiskt klarar av. Jag övar koncentrationen och får någonting som distraherar mig från allt det jobbiga. Det är terapi för mig, som faktiskt också kommer till glädje för andra.

I en värld fylld av ångest och OCD är ingenting roligt. Men det här är roligt. Det måste ju betyda någonting, eller hur? 🙂

 

En video

Jo, nu råkar det vara så att jag har spelat in en liten video. Men jag var tvungen att uppdatera till Premiumpaket här på wordpress för att kunna lägga ut den.

Och det har jag ingen lust med.

Så därför kommer jag att lägga upp den på min facebooksida som heter ”to be stuck in reverse” och om du inte är medlem i gruppen kan du enkelt bli det genom att gå med helt enkelt.

Hoppas ni gillar den!

Får se om det blir fler. Men en mycket bra utmaning.

När ångesten vinner.

Det är grått och tyst ute. Min lilla sida av världen stannar. Inga fåglar hörs, inte heller vinden. Ingen av grannarnas hundar skäller, det är bara tyst. Tystnaden är behaglig men ändå vemodig.

Det börjar bli höst ute. Rönnens bär hänger i stora fina klasar uppe i trädkronorna, och våra höstäpplen i trädgården är redo för att ätas. Några löv börjar sakta leta sin väg ner mot marken. De släpper taget, lämnar plats för vila -och återigen nya löv.

Inne sitter jag. Jag andas, men det är tungt. Det är höst i mig idag. Jag brukar vända ansiktet mot solen och kämpa, men ibland kommer dagar då inte orken eller viljan finns att få tag på. De är för långt borta, bakom dimma och dis. En dipp, kallar jag det.  Jag  önskar jag kunde ta min svarta ångestmantel på insidan, rycka loss den och kasta i soporna. Skaka av mig allt, gå ut. Göra precis det jag vill.

Men det går inte idag. Ångesten vinner.

Och det är nu jag inte får låta ångesten fortsätta vinna och ta makten över mina tankar. Det är nu jag ska tänka att jag kommit så otroligt långt och att dipparna nuförtiden är allt färre, kortare och mindre intensiva. Att det blir såhär ibland, för om det inte hade blivit så, hade jag inte räknats som sjuk och då hade jag inte suttit här!

Då hade jag inte suttit här.

”Om” jag hade ”frisk” och jobbat kanske jag hade börjat lite senare idag. Lämnat barnen i skolan, satt Levi i vagnen och gått en morgonpromenad. Hört gruset knarra under skorna, svarat på min lilla gosses frågor och vad det, och det och det är. Tittat på kossorna. Sett ut över horisonten och funderat på middagsmat. Vandrat hemåt, åkt iväg och fortsatt min dag. Lätt som en plätt.

Men ”om” spelar inte någon roll. Jag ska göra allt det där. Det ligger framför mig, som ett mål. Jag kan göra delar av den där lilla ”om”-fantasin, men inte alla på en gång och inte just nu.

Jag skrattar lite åt mig själv här. För jag låter så eländig. Men det får vara så. För i morgon får jag, och alla ni andra stackare på jorden en helt ny dag.

Tacka fa-an för det!