När jag mår bra (kan jag göra vad jag vill).

Jag vaknade på morgonen. Solen hade varit borta i veckor kändes det som. Men då lyste den med sin fulla kraft. Ett rosaorange ljus fyllde rummet, det var det som väckte mig. Brevid mig låg min lilla gosse och sov. Jag lyssnade till hans andetag, och såg hans lilla bröstkorg höjas och sänkas i en lugn rytmisk takt.

En vacker känsla spred sig inom mig.

I mina tankar var det lugnt. Inget som hotade eller störde. Ingen panik, ingen ångest, ingen oro, inget mörkt på lurt. Jag tittade på de små ögonlocken jag gett liv åt. Sakta vaknade de och tittade på mig. Han log, som bara han kan. Klappade på mig med sina små händer. La huvudet på sned, sådär gulligt som jag älskar när han gör.

Vi gick upp. Han bad om frukost och tillsammans dukade vi fram det vi ville ha. Pratade om det som finns i en snart treårings värld. Traktorer, jordgubbar och dagis. Hedda, Klara och pappa. ”Vart ä dom?”

Vi lekte på golvet, med bilarna och de små gubbarna. Någon dinosaurie fick också vara med. Sen skulle den ner i sopbilen. Jag lyssnade till ljuden han gör när han kör något fordon. Med så mycket inlevelse han förmår. Med allvar i blicken och en förnöjdsamhet över att hans mamma var helt med på noterna och deltog i leken.

Efter en tid blev han trött. Jag klädde på honom varmt och satte honom i vagnen. Sen gick vi ut i den svala hösten och kände solen i våra ansikten. Började sakta gå ut mot vägen under den himmel vi alla lever under. För det var just det, att jag kände mig som en del av allt. Ingen borttappad själ som försökte hitta sin mening och plats.

Jag var bara där och då.

Jag styrde vagnen mot havet. Och jag hörde gruset som knarrade under mina fötter. Jag såg mig omkring och tog in allt det vackra som är min omgivning. Mitt hem, min plats på jorden. Mitt liv, vår stund. Jag drog upp sufletten och såg att min lille pojke snusade däri vagnen. Med filten upp till hakan.

Jag andades av havsluften, kände vinden i mitt ansikte och hår. Jag hade inte bråttom hem, för att se om huset skulle stå kvar. Jag skrämdes inte av känslan om jag kanske skulle glömt att stänga av något eller om det kanske hade blivit inbrott. Jag tittade inte bakom mig, för att se om någon följde efter. Jag var inte förskräckt över det faktum att jag inte riktigt visste vart jag skulle gå eller vad jag skulle göra efter promenaden. Jag hade inte full panik över att jag inte var hemma och städade, organiserade eller tvättade. Jag var inte rädd för vad någon skulle tycka, säga eller undra som jag mötte på vägen. Jag försökte inte på alla sätt jag förmådde fly från mina tankar eller gå igenom händelse efter händelse.

dsc_3520

 

Jag var inte rädd. Jag avstod inte från att gå. För jag mådde bra, och då kan jag göra vad jag vill.

 

 

Det tomrum som ekar i mig.

 

Det finns en tomhet inom mig. En tomhet som är svår att acceptera.

Ändå är jag fylld av den.

Jag har allt jag vill ha. Mer än vad jag kanske vågat drömma.

Men ändå ekar det så tomt, i bland.

Det tomrum som ekar i mig.

 

Vad är tomheten? Vart kommer den ifrån? Varför har den landat i mig?

Varför ska jag känna dess brännande kanter, svindlande mörker och ekande väggar?

Av tomrum.

Tomrum.

Tomrum.

 

Jag har fullt i mitt liv, av saker att göra!

Av böcker att läsa, små ryggar att klia och spilld mjölk att torka på bordet.

Av jobbet som väntar, av ställen att upptäcka, av barnens upprymda prat.

Jag har inte tid för något;

tomrum.

Tomrum.

Tomrum.

 

Jag har ingen tid, ändå så tar det tid.

Det tomrum som ekar i mig.

 

Om att ha ett intresse.

När jag blev inlagd i januari skulle jag vilja säga att jag var 100% OCD. Jag var verkligen jättesjuk och all min tid gick åt till tvångstankar och tvångshandlingar i stort sett. Jag kunde aldrig koppla bort det, inte ens när jag pratade med andra. För det var något som ständigt malde i mitt huvud och i mina tankar.

Något som kom upp ganska snabbt var frågor om mitt intresse. Vad tyckte jag om att göra? Vad ägnade jag mig åt förutom vardagssysslor och barnen?

”Ingenting”

Eller jo, jag städade ju och sorterade och läste på om olika saker bl.a. och det såg jag väl i mångt och mycket som mitt intresse. Jag borde ju gilla att göra det eftersom jag uppenbarligen ägnade hela dagarna åt det. Tyckte jag.

Men med tiden började jag förstå att det jag hållit på med inte var något ”intresse” eller alls ”nödvändigt”. Det jag hade ägnat min tid åt kallades tvång. Och det var jag tvungen att sluta med. När jag var som sjukast förstod jag inte riktigt vad ett intresse var. ”Något man kan göra bara för att det är kul?” Jag fattade ingenting. För hur skulle jag ha tid med det? När allt damm och smuts, oreda och kaos, baciller och kemikalier känns som livsfarligt, så finns det inte tid för något som är ”kul”.

Jag hade i princip ingen koncentrationsförmåga att syssla med något. Jag försökte rita, skriva lite, men allt kändes bara helt onödigt och det bara kröp i hela min kropp! Min blick drogs hela tiden mot det som var smutsigt och oorganiserat. Jag ville hellre fäktas med dammtussar istället för något annat.

Tiden gick och det poängterades många gånger om att jag verkligen skulle må bra av att göra något jag tyckte var kul, som bara var för mig. Jag började även själv kunna se hur mycket tid jag lagt på mina tvång, och känna stor sorg över att jag inte hade hittat ”min grej”. Det som jag verkligen tyckte var kul att göra.

Så i början av sommaren, efter en medicinhöjning, var det som att jag vaknade en dag och kom på att jag egentligen var superintresserad av att fotografera. Och att jag helst ville börja med en gång. Jag hade inte tid att lära mig några tekniska kunskaper. Jag ville bara ut. Träffa människor och fota.

Återigen hade jag lyckats ta kontroll över min sjukdom. Dels hade tid frigjorts från tvång och dels kunde jag verkligen känna att jag var värd det. Ett intresse. En hobby.

”För att det är kul.”

Så jag började fotografera. Det är någonting för mig, som jag gillar att göra. Det är en stor utmaning rent energimässigt, men det går bättre och bättre. Det ger mig ett litet mål och en uppgift, som jag faktiskt klarar av. Jag övar koncentrationen och får någonting som distraherar mig från allt det jobbiga. Det är terapi för mig, som faktiskt också kommer till glädje för andra.

I en värld fylld av ångest och OCD är ingenting roligt. Men det här är roligt. Det måste ju betyda någonting, eller hur?🙂

 

En video

Jo, nu råkar det vara så att jag har spelat in en liten video. Men jag var tvungen att uppdatera till Premiumpaket här på wordpress för att kunna lägga ut den.

Och det har jag ingen lust med.

Så därför kommer jag att lägga upp den på min facebooksida som heter ”to be stuck in reverse” och om du inte är medlem i gruppen kan du enkelt bli det genom att gå med helt enkelt.

Hoppas ni gillar den!

Får se om det blir fler. Men en mycket bra utmaning.

När ångesten vinner.

Det är grått och tyst ute. Min lilla sida av världen stannar. Inga fåglar hörs, inte heller vinden. Ingen av grannarnas hundar skäller, det är bara tyst. Tystnaden är behaglig men ändå vemodig.

Det börjar bli höst ute. Rönnens bär hänger i stora fina klasar uppe i trädkronorna, och våra höstäpplen i trädgården är redo för att ätas. Några löv börjar sakta leta sin väg ner mot marken. De släpper taget, lämnar plats för vila -och återigen nya löv.

Inne sitter jag. Jag andas, men det är tungt. Det är höst i mig idag. Jag brukar vända ansiktet mot solen och kämpa, men ibland kommer dagar då inte orken eller viljan finns att få tag på. De är för långt borta, bakom dimma och dis. En dipp, kallar jag det.  Jag  önskar jag kunde ta min svarta ångestmantel på insidan, rycka loss den och kasta i soporna. Skaka av mig allt, gå ut. Göra precis det jag vill.

Men det går inte idag. Ångesten vinner.

Och det är nu jag inte får låta ångesten fortsätta vinna och ta makten över mina tankar. Det är nu jag ska tänka att jag kommit så otroligt långt och att dipparna nuförtiden är allt färre, kortare och mindre intensiva. Att det blir såhär ibland, för om det inte hade blivit så, hade jag inte räknats som sjuk och då hade jag inte suttit här!

Då hade jag inte suttit här.

”Om” jag hade ”frisk” och jobbat kanske jag hade börjat lite senare idag. Lämnat barnen i skolan, satt Levi i vagnen och gått en morgonpromenad. Hört gruset knarra under skorna, svarat på min lilla gosses frågor och vad det, och det och det är. Tittat på kossorna. Sett ut över horisonten och funderat på middagsmat. Vandrat hemåt, åkt iväg och fortsatt min dag. Lätt som en plätt.

Men ”om” spelar inte någon roll. Jag ska göra allt det där. Det ligger framför mig, som ett mål. Jag kan göra delar av den där lilla ”om”-fantasin, men inte alla på en gång och inte just nu.

Jag skrattar lite åt mig själv här. För jag låter så eländig. Men det får vara så. För i morgon får jag, och alla ni andra stackare på jorden en helt ny dag.

Tacka fa-an för det!

Jag vill prata om ångest.

Ångest är inte farligt.

Och det är konstigt egentligen, eftersom det i den värsta sortens panik verkligen känns som att man kommer dö. För mig känns det så. Det känns som att pulsen är så snabb att jag kommer få en hjärtinfarkt, eller en stroke. Eller att jag kommer kvävas eftersom det känns som att jag inte får luft. Den malande, mer konstanta ångesten sitter som en stor glödande kolbit i bröstkorgen på mig och värker. Och det behövs inte mycket för att det ska värka till mer. Båda sorternas ångest ger mig hjärtklappning, yrsel, svimningskänslor och lite annat smått och gott. 

Men det är inte farligt.

Ångesten gör mig svag i kroppen. I bland gör ångesten så jag inte orkar stå upp, prata med någon eller koncentrera mig på något. Den blir så stark ibland, att jag undviker saker/tillfällen/möten osv. bara för att den inte ska värka ännu mer. Eller för att jag inte ska få panik. Enligt ångestskolboken står det att paniken brukar lätta inom 10 minuter. Där är jag ett undantag i alla fall. Jag kan ha 8 panikångestattacker på en dag med 1o minuters mellanrum. Då kan panikångestattacken sitta i i flera timmar. Så, det är ju individuellt.

Men, det är inte farligt.

Ångesten gör att jag inte riktigt orkar, ibland i flera dagar i streck innan den ger med sig. Varje gång jag då försöker göra något värker det i bröstkorgen, jag blir yr och får titta ner i marken när jag går för det känns som jag ska svimma annars. Riktig råpanikångest som det knappt går att stå ut med för jag vill bara krypa ur kroppen. Då missar jag det som händer runt omkring mig. För då kan jag inte delta. Jag kan liksom inte vara med, för jag orkar inte.

Men! Det är inte farligt!

När den får fäste gör ångesten mig rädd, nervös, osäker, velig, deprimerad, frånvarande och innesluten. Den kontrollerar mig, mitt handlingsutrymme och mina tankar.

Men fortfarande, är den inte farlig.

Hur provocerande det är kan tyckas vara, är den meningen,

”Det är inget farligt.”

Det enda jag försöker fokusera på när jag får ångest. Och hålla fast vid det. Hjärnan och ångestmakten får frispel och skjutsar på med ännu mer ångest när jag tänker så. Det blir en kamp, där jag försöker vinna. Inte kolla pulsen, inte googla symptom, inte fråga andra, inte tänka på farligheter och sjukdomar eller vad det nu kan vara.. Inte tycka synd om mig själv och tänka varför, varför??? drabbade detta mig??

Man måste acceptera allt det jobbiga som händer med en, för att kunna jobba med det. Och det har man gjort, när man inte längre fastnar i frågar som hur och varför. Acceptera gör man, när man allt oftare kan se och får hjälp och stöd att se ångestkänslorna som symptom och möta upp de med strategier och nya tankesätt, istället för med ilska och gråt.

För det har ingen betydelse. Jag kan bli hur arg, ledsen, frustrerad och galen som helst. Det är bara sådant som ångesten göds av och växer sig starkare på. Det är sjukt jobbigt, men sant. Det skulle bara vara så skönt, att kunna ta några piller och sen skulle ångesten  försvinna. Men den försvinner inte. Medicinen gör den mer lätt-tämjd, men man måste fortfarande jobba själv. Med strategier, vägar och nya tankesätt.

Jag vill prata om ångest och hur den kan kännas. Den mörka ångesten, som plågar och piskar, som man egentligen inte vill erkänna att man har. För den är så mörk och hemsk. Jag vill berätta för er som inte vet, vilken daglig kamp det är. Att jobba med ångest i olika former är mer än ett heltidsjobb. Och alla som kämpar med ångest i olika former, sliter verkligen. Ibland vinner man, ibland förlorar man.

Ord kan inte beskriva hur det är, men det är värt allt slit och jobb. Varenda sekund som på rätt sätt läggs ner på att ta kontroll över ångesten är värt det.

Var öppen för förändring och försök göra det som vårdpersonal ber dig om. Våga prova och var envis. Det kan ta flera månader innan du ser resultat. Läs, analysera och lyssna.

Lita på de omkring dig som vet, att det kommer bli bättre.

Det blir bättre.

 

 

 

Jag var sommarnatten.

Allt var stilla då.

När jag gick genom den ljumma natten.

Det enda som hördes var mina skor mot asfalten,

och mina andetag.

Min lilla sida av världen låg i djup sömn.

– Alla –

utom jag,

som det verkade.

Jag kände livets sårbarhet och storhet,

dess tvivel och tillkortakommanden.

Var jag på väg ifrån eller till?

 

Ett magiskt, vitt dis letade sig fram på ängarna.

På ängarna som då,

precis som nu,

omger den lilla platsen

jag kallar hemma.

Jag såg det,

jag tog in det.

– Det kändes.

 

Jag var sommarnatten.

Så flyktig,

men påtagligt närvarande.

Så vacker.

Men lika ovetandes om det,

som sommarnatten om sig.